Dengbêj: de kurdiska berättarna som sjunger historien

Föreställ dig ett rum fullt av gäster sent på kvällen. En äldre sångare lutar sig bakåt, blundar och börjar, helt utan instrument. Länge följer alla i rummet en kärlekshistoria, ett slag eller en klagosång över någon som för länge sedan är borta. Sångaren är en dengbêj, en av de kurdiska sångare och berättare som i generationer har burit historien i sina röster.

Traditionen lever framför allt på Kurmancî (nordkurdiska). Den här guiden förklarar vad ordet betyder, vad dengbêjer sjunger, var du fortfarande kan höra dem och varför deras sånger är viktiga för alla som lär sig språket. Ny inom kurdisk kultur? Börja med vilka kurderna är.

Vad betyder dengbêj?

Ordet har två delar. Den första, deng, betyder ”röst” eller ”ljud”. Den andra, -bêj, kommer från verbet för ”att säga” eller ”att berätta” på Kurmancî. En dengbêj är alltså någon som berättar med rösten. Själva konsten kallas dengbêjî.

Soranî (centralkurdiska) använder samma ord för röst: دەنگ.

Du hör delen -bêj i vardaglig Kurmancî varje gång någon säger eller berättar något:

Efter ”som ordspråket säger” följer oftast ett ordspråk, och kurdiskan har gott om dem. Fler hittar du i vår guide till kurdiska idiom.

Samma ändelse gör andra ord till personer. En stran är en sång, så en stranbêj är en sångare. Soranîs ord för sångare, گۆرانیبێژ, är byggt på samma sätt. Den som berättar historier på prosa är en çîrokbêj, av Çîrok, ”berättelse”.

Kilam och stran

Dengbêjer talar om två sorters sjungna stycken. En kilam är en lång sjungen berättelse. Den flyter fritt, nära talet, och sångaren låter ofta en rad glida över i nästa nästan utan paus. Den sjungs ur minnet, inte från ett papper.

En stran är en sång i vardaglig mening, med fast melodi och rytm. Bröllopssånger och danssånger hör hit. Gränsen mellan de två är inte alltid skarp, och sångare från olika regioner använder orden lite olika.

Traditionellt lärde sig en ung sångare kilamer av en mästare. Lärlingen lyssnade, övade och blev rättad, och sjöng offentligt först när mästaren gav sin tillåtelse.

Epos, kärlekshistorier och klagosånger

De flesta dengbêjer sjunger helt utan instrument (amûr). Rösten bär allt: berättelsen, melodin och känslan. I vissa regioner lägger sångarna till ett traditionellt instrument, men rösten ensam är konstens hjärta.

Berättelserna hör till några stora familjer:

• Hjälteepos om strider och modiga dåd, som kan pågå i en timme eller mer.
• Kärlekshistorier, som ofta är tragiska och slutar med att de älskande skiljs åt eller dör.
• Klagosånger över de döda, över förlorade hem och över svåra tider.
• Sånger om platser och vardagsliv, fulla av namn på byar, berg och floder, och av lokala händelser som folk ville minnas.

Många händelser i det kurdiska bylivet skrevs aldrig ner, så kilamerna fungerade som ett talat arkiv. Därför kallas dengbêjerna ofta sina samhällens minne.

En del av berättelserna är mycket gamla. Kärlekshistorien om Mem och Zîn levde i den muntliga traditionen, i en version som heter Memê Alan, innan poeten Ehmedê Xanî gjorde den till sin klassiska skrivna dikt. Läs mer i vår guide till kurdisk litteratur.

Klagosånger sjungs i en sorgsen stämning som Kurmancî sammanfattar i ett kort idiom:

Dilê min teng e دڵم تەنگە Mitt hjärta är tungt (jag är ledsen)

Kvällar, gästsalar och radio

I generationer var scenen ett hem. Grannar samlades på kvällen i ett hus i byn för att lyssna. De här kvällssamlingarna kallas şevbihêrk, ett ord som börjar med şev, ”natt”.

Hövdingar och godsägare höll ofta sammankomster i en stor gästsal, dîwan, och en bra dengbêj var alltid välkommen där. En del av dem stöttade en sångare, som i gengäld sjöng om deras familj och deras bedrifter. Dengbêjer sjöng också på bröllop och begravningar, och fram till 1980 träffades de fortfarande i tehus i Diyarbakır.

Under 1900-talet nådde rösterna längre. Kurdiskspråkiga program från radion i Jerevan, i Sovjetarmenien, sände dengbêjsång till lyssnare långt utanför staden. Senare gick kassettband från hand till hand.

Kända dengbêjer

Många sångare höll konsten vid liv, och de flesta var bara kända i sin egen trakt. Några namn minns kurder nästan överallt.

• Evdalê Zeynikê var en mästare från 1800-talet som dog i början av 1900-talet. Han reste vida omkring och sjöng vid hövdingars och godsägares sammankomster. Han blev så berömd att senare dengbêjer sjunger om honom som en legendarisk gestalt, och hans liv inspirerade en roman från 1991 av den kurdiske författaren Mehmed Uzun.
• Karapetê Xaço föddes i en armenisk familj i början av 1900-talet och sjöng på Kurmancî. Han bosatte sig i Jerevan, och i årtionden hördes hans röst i de kurdiska programmen i radion i Jerevan. Han dog 2005, enligt de flesta uppgifter över 100 år gammal, och hans inspelningar är fortfarande en viktig källa för senare sångare.
• Şakiro, född Şakir Deniz 1936 i trakten kring Ağrı, är en av de mest älskade dengbêjerna i senare tid. Lyssnarna kallade honom Kewê Ribat, ”rapphönan från Ribat”, för hans vackra röst. Han dog 1996, och yngre sångare lär sig fortfarande av hans inspelningar.
• Meryem Xan och Eyşe Şan hör till 1900-talets mest kända kvinnliga röster, och deras inspelningar förde ut kurdiska sånger till en bred publik.

När en kilam berör sina lyssnare har Kurmancî ett idiom för känslan: Dilê min germ bû. Det betyder ”Mitt hjärta blev varmt”, alltså ”jag blev rörd”.

Traditionen i dag

Traditionen har klarat sig genom svåra årtionden. Under långa perioder på 1900-talet var användningen av kurdiska begränsad i Turkiet, och efter 1980 slutade många dengbêjer att sjunga offentligt. En del säger att delar av deras repertoar gick förlorade under de tysta åren.

I dag har konsten fått nya hem. Några städer i regionen har öppnat dengbêjhus, som på Kurmancî kallas Mala Dengbêjan. Det mest kända öppnade i Diyarbakır i maj 2007. Där inne sitter äldre dengbêjer tillsammans över en kopp te och turas om att sjunga, medan besökare lyssnar och spelar in. För många är det ett sällsynt tillfälle att höra en kilam sjungas live.

Dengbêjer framträder också på festivaler, i tv och på inspelningar, och yngre musiker arbetar om gamla kilamer i nya stilar. Framträdandena är oftast kortare och mer iscensatta än de gamla kvällarna. Färre unga lär sig av en mästare på det gamla sättet, och en del lär sig från inspelningar i stället.

Därför är det viktigt när du lär dig Kurmancî

För alla som lär sig Kurmancî är dengbêjtraditionen en skattkista. Kilamerna bevarar gamla ord, ortnamn och uttryck som du sällan stöter på i en lärobok. De visar också hur språket låter när det bär verkliga känslor.

Em mîrata xwe diparêzin /ɛm miˈrata xwɛ dɪpaˈrɛzɪn/ میراتەکەمان دەپارێزین Vi skyddar vårt arv

För att en dag kunna följa en kilam börjar du med vardaglig Kurmancî. ZimanGos gratis grundkurs lär ut den steg för steg, med ljud i varje lektion, i vår kurs i Kurmancî.