Kurdiska dialekter förklarade: Kurmancî, Soranî och fler

Kurdiska talas av uppskattningsvis 20 till 40 miljoner människor, och språket låter inte likadant överallt. En familj från Diyarbakır, en från Erbil och en från Kermanshah talar alla kurdiska, men var och en på sitt eget sätt. Den här guiden tar dig igenom de viktigaste kurdiska dialekterna: var de talas, hur de skrivs och ungefär hur många som använder dem.

Alla siffror här är uppskattningar. Det är svårt att få fram tillförlitliga siffror, så forskare anger intervall, och intervallen är breda.

Hur många kurdiska dialekter finns det?

Språkforskare brukar dela in kurdiskan i tre huvudgrupper. Varje grupp är en familj av lokala dialekter som glider över i varandra från dal till dal.

• Nordkurdiska, eller Kurmancî (kurmanji): den största gruppen, som oftast skrivs med latinska bokstäver.
• Centralkurdiska, eller Soranî (sorani): skrivs med ett arabiskbaserat kurdiskt alfabet.
• Sydkurdiska: dialekter som främst används i tal, till exempel kelhurî (kalhori) och feylî (feyli).

Två språk till nämns ofta i samma andetag: Zazakî (kirmanckî) och Hewramî (gorani). Språkforskare brukar räkna dem som egna språk inom den nordvästiranska språkfamiljen, medan många av dem som talar dem ser sig själva som kurder. Det korta svaret är alltså tre huvudgrupper av dialekter, eller fem om du räknar med Zazakî och Hewramî.

Nordkurdiska: Kurmancî

Kurmancî är den kurdiska som de flesta kurder i Turkiet och Syrien talar. Den talas också i norra Irak och nordvästra Iran, och långt österut i Irans region Khorasan. Mindre grupper bor i Kaukasus, till exempel i Armenien och Georgien, och många talare bor i dag i Europa.

Enligt uppskattningar har Kurmancî ungefär 15 till 20 miljoner talare, vilket gör den till den största kurdiska dialektgruppen. Det mesta som skrivs på Kurmancî använder det latinbaserade alfabet som Celadet Alî Bedirxan publicerade i sin tidskrift Hawar 1932. Det är de bokstäverna du ser i Silav (hej) och Spas (tack). I det forna Sovjetunionen skrevs Kurmancî också med kyrilliska bokstäver.

Kurmancî har många regionala uttal som glider över i varandra. I kärnområdet förstår människor från de flesta trakter varandra bra; de största skillnaderna finns mellan dialekterna längst i sydöst och längst i nordväst.

Behdînî i Irak

I Duhokregionen i norra Irak, med orter som Zakho, Amadiya och Akre, kallar man sin Kurmancî för Behdînî (badini). Den hör till den sydöstra gruppen av Kurmancî. Den är en av de mest särpräglade Kurmancî-dialekterna, med egna ljud och en del egna ord, men grammatiken är i grunden tydligt Kurmancî.

Den stora skillnaden är skriften. I Irak skrivs Behdînî oftast med samma arabiskbaserade alfabet som Soranî. En talare från Duhok och en talare från Diyarbakır talar alltså samma dialektgrupp, men skriver den ofta med två olika alfabet. Läs mer i vår guide om Behdînî.

Centralkurdiska: Soranî

Soranî talas i stora delar av Kurdistanregionen i Irak, i städer som Erbil och Sulaymaniyya och runt Kirkuk. På andra sidan gränsen är det kurdiskan i västra Iran kring Sanandaj och Mahabad. Uppskattningarna ligger på ungefär 6 till 9 miljoner talare.

Soranî skrivs med en anpassad arabisk skrift som går från höger till vänster. Till skillnad från arabiskan skriver den ut nästan alla sina vokaler som bokstäver. Skriftnormen växte fram ur talspråket i Sulaymaniyya under första halvan av 1900-talet.

Kurdiska är ett av Iraks två officiella språk, och Soranî har den starkaste skrifttraditionen i Kurdistanregionen. De lokala varianterna är oftast uppkallade efter en region eller en stad: babanî kring Sulaymaniyya, hewlêrî i Erbil, mukriyanî kring Mahabad, erdelanî kring Sanandaj, samt germiyanî. De skiljer sig åt i uttal och i vissa ord, och alla som talar dem använder samma skriftnorm.

Sydkurdiska: kelhurî, feylî och lekî

Sydkurdiska talas i västra Iran, främst i provinserna Kermanshah och Ilam, och på andra sidan gränsen i östra Irak kring orter som Khanaqin. Många feylîkurder bor också i Bagdad. Uppskattningarna av antalet talare varierar mycket, ofta mellan ungefär 3 och 6 miljoner, delvis för att källorna inte är överens om vilka dialekter som ska räknas med.

Gruppen omfattar kelhurî, uppkallad efter stammen Kalhor, feylî och kurdiskan i staden Kermanshah, som ofta kallas kirmaşanî. Varianterna är nära släkt och bildar en kedja av dialekter som i ganska hög grad är ömsesidigt begripliga. De som talar dem kallar ofta helt enkelt sitt språk kurdiska och lägger till namnet på en stam eller en plats.

Lekî (laki), som talas av uppskattningsvis flera hundra tusen människor, främst i norra Lorestan och närliggande områden, räknas ibland till sydkurdiskan och behandlas ibland som ett eget språk. Sydkurdiskan har ännu ingen allmänt använd skriftnorm. När man skriver den använder de flesta den persiska eller arabiska stavning de har lärt sig i skolan. Vissa använder Soranîs alfabet med några extra bokstäver.

Zazakî och Hewramî: nära släktingar

Zazakî, som också kallas dimlî eller kirdkî, talas i östra Turkiet, särskilt i Dersim (Tunceli), Bingöl, Elazığ, Erzincan och delar av Diyarbakır. En stor grupp bor också i Tyskland och i andra delar av Europa. Uppskattningarna varierar mycket, från ungefär 2 miljoner till hela 6 miljoner talare. I dag skrivs Zazakî mest med latinska bokstäver, ungefär som Kurmancî.

Hewramî talas i Hawramanbergen på båda sidor av gränsen mellan Iran och Irak, kring Paveh i Iran och Halabja i Irak. Det är ett litet språk. Siffrorna är osäkra: uppskattningar talar om tiotusentals som talar Hewramî, och några hundra tusen för alla goranivarianter tillsammans. I dag skrivs det oftast med det arabiskbaserade kurdiska alfabetet, och språkforskare anser att det är hotat.

Gorani har också ett långt litterärt förflutet. Poesi på gorani går tillbaka till ungefär 1300-talet, och språket användes flitigt för poesi under Ardalanfurstarna, som styrde från dagens Sanandaj. 1800-talspoeten Mewlewî, född i Hawramanregionen, skrev mycket av sin poesi på gorani.

Läs mer om Zazakî och Hewramî.

Hur olika är Kurmancî och Soranî?

De två stora dialekterna har en stor del av ordförrådet gemensamt. Vissa ord är identiska, och många skiljer sig bara med ett ljud. Ett mycket vanligt mönster: där Kurmancî har v har Soranî ofta w.

Kurmancîs av (vatten) heter ئاو aw på Soranî. På samma sätt blir hälsningen Silav till سڵاو silaw. Andra vardagsord är helt enkelt olika:

De större skillnaderna finns i grammatiken. Substantiv på Kurmancî är maskulina eller feminina, och de byter ändelse beroende på vilken roll de har i meningen. Soranî har inget grammatiskt genus och använder inte de kasusändelserna.

Soranî fäster hellre små ändelser vid orden. ”Mitt namn” är två ord på Kurmancî: Navê min. På Soranî är det ett enda ord: ناوم. Soranî har också en ändelse för bestämd form, ungefär som svenskans -et i ”huset”, ofta skriven ‑eke med latinska bokstäver, och den använder Kurmancî inte.

En Kurmancî-talare och en Soranî-talare kan alltså känna igen många gemensamma ord, men ett helt samtal kräver lite övning. Den som växer upp med båda, genom familj, musik eller tv, förstår ofta båda bra. Läs mer i Kurmancî eller Soranî.

Vilken dialekt ska du lära dig?

Börja med den dialekt som din familj eller dina vänner talar. Har du dina rötter i Turkiet, Syrien eller Duhokregionen är det oftast Kurmancî eller dess Behdînî-form. Har du dem i Erbil, Sulaymaniyya, Kirkuk eller Irans provins Kurdistan är det oftast Soranî. Familjer från Kermanshah och Ilam talar ofta sydkurdiska hemma.

Om du inte har någon familjeanknytning är båda de stora dialekterna en bra början. Kurmancî har flest talare och använder latinska bokstäver, som känns bekanta om du redan läser svenska, engelska, tyska, franska eller turkiska. Soranî har en rik skrifttradition och öppnar dörren till böckerna, sångerna och tv:n i irakiska och iranska Kurdistan.

I ZimanGo finns Kurmancî och Soranî redan idag, och Behdînî, Zazakî och Hewramî kommer snart. När du väl kan en dialekt ordentligt börjar de andra låta mycket mer bekanta.